Poesins stillsamma öppning

                               Poesi är språket när det andas långsammare, när orden får vila lite längre på tungan och ljuset faller mjukt                                 mellan raderna. I dikten får det allra minsta – en skugga på en vägg, ett andetag i mörkret, en hand som                                     dröjer kvar – plötsligt en egen rymd. Poesi är konsten att lyssna noga, att låta tystnaden tala lika mycket                                     som ljudet, att forma mening av det som annars bara skulle ha passerat förbi. Den berör oss därför att den                                 känner igen våra hemliga rum: sorgen vi inte namngivit, glädjen som är för skör för att ropas ut, minnena                                     som bara visar sig i korta glimtar. I poesin får dessa skiftningar ett hem, en rytm, en kropp av ord. En dikt                                       kan fånga ett ögonblick som redan håller på att lösas upp, bära det varsamt genom tiden och lägga det i                                   våra händer, varmt och levande. Den kan väcka doften av en barndomssommar, ljudet av en röst vi saknar,                                 känslan av att stå på tröskeln till något nytt. . Så öppnar poesin en stilla dörr till en värld av ord, rytm och                                       stämningar. Här får vi gå långsamt, följa språkets mjuka kurvor, låta bilderna växa fram som ljus i  skymning                                               . Mellan verserna finns plats för våra egna erfarenheter, våra egna frågor och svar

                    Jag är Jag Och Du är Du

                               

                                VÄXTKRAFT

Något om hur dom uppställda till motiv för att
få konsultera vid psykologiska trycksvärtor
. En självanordning till att fick besegra sig själv
och att det för en scenförrättning kring det av
en större spricka uti nattrummet
endera det utav en alldeles särskild plats kring
den där hedern. Ett stycke samröre till ett sitt
försök till några svar ur den övermäktiga bönen
. Mötet till att fick ställas mot utav
förpliktelser, typ etik, att när ett mer av
känsloinriktning, ett habitat för ett gemensamt
trohetslöfte och när till en djupare mening intill
sina sinnliga tonstycken där kunde ha använt
både det vid vita som dom vid svarta tangenter
och när så där sanningsenlig utan att haft
med korsade fingrar bakom ryggen
och när det klanderfria för en mental,  partitur

@ Hans-Olov Boström


                            SOLFLAMMAN

Transcendental strömning, rymd av kritiserad
röst för tillvaro där alla dessa organisatörer 
kring en dom när mer likt en ifrågasatt tanke
av upprinnelse. En symbolik till i motvikt för
konfliktytor, Proklamera för i  prioriterat fokus
och kanske varifrån det som en större
tyngdpunkt när framkom ur en tomhet. En sin
portion ur någon erlagd bekännelse dom 
gånger blir identisk en sitt tänkande för en ritad
textrad mot andningsglaset, kunde också vara
gånger försökt att tänja på en begynnelse av 
naturens vilja och med sina överfarter för den
tidsliga tillgången och där
karaktäristiska egensinnet med den upproriska
färgen, alternativt där blir förpassad till som där
dom mäktiga bergen när ligger likt av en
oövervinnerlig fråga. Etc. en sin afton när in mot
småtimmarna och innan en blåaktig Touch  når
in vid och försiktigt
rör vid som ett naturligt svar på

@ Hans-Olov Boström


                              HÄRTAPPNING

Bifallet, ett via oss för den identiska framtällan
att kanske var det vi som gavs mandat till
att utöva åt gudars prövning, och att kanske
kunde det ha varit här som människor alla de
gånger när övergav människor typ då när en
vår andel utav samvaro när blir frånvarande
. En kod av Elddopet. en singularitet kring dom
ytterst för en komprimerad punkt till en energi
inom tidsramar, det att likt finna sig vid en rymd
utportionerad för naturers egna experiment
. Dom som fick iordninggjorda en plats för nätverk av mentalt pladder där medvetandet
skulle vara dess mening
- Ett uppsåt av blodstormen och där
universella hjärnan, det som en månrörelse till
sitt igenkännande när idogt särpräglat och
kanske var det här vi skulle tillkännages från och
med blev utsläppt till i egna intensioner, hur ett
sitt magiska prövotillstånd från gudarna. Det till
i sken av att bli erkänd till som ett Ansikte när vid
i rörelse av en begivenhet
Etc. ett till i substans utav evigt ödsligt
och dom gånger när inte gick att komma runt det

@ Hans-Olov Boström


                 GRÄVER UR OCH OMDAGAR

Etablissemanget när ansamlat med mynning kring ursprung.. En förtäckt resa, ett språk till variant för naturlig mimik, hur dom avvägda
till i stund uttryckt aktion av elastiska moment.
En kompromiss fotostatiska journaler till att bli stationerad som ett fäste för
en väsentlig riktning, En vägsträcka mellan när inte bara hopfoga en orsak till att följaktligen
träs genom ,
och att inte bara så som när
en blåanlöpt horisontrand, och inte bara som
för ett nimbus kring det som en
text kring två texter
någonting för avlägsna ord. En historia ur det
stora intermezzot , kunde ha plockat delar från viss behörighet med massiv oroshärd,
Att hur själva tanken på en nära obeständig
materia, några elektroner till att få sinnen till att
överstiga med både bredd och rand. Hur en
outtalad försäkran om till i inre destination
det som att aktualisera den banbrytande 
tillblivelse med sina egna anekdoter likt för ett frågetecken för dom med samma organiska verkan endera något utav alla surrande ljud genom dom i form av rumsflocken
och med tanke på risker och där resten av livet

@ Hans-Olov Boström

       TVÅ EXPONERINGAR AV EXPERIMENT

Signalera för omlopp gånger där blir upplagrat
till i fördjupat antagande  och 
befäst med nätsamverkan. Ett info av som text
kunde bli sammanbundna vid i bildcollage 
när lagd vid nån tidpunkt för de av utmärkande
nånstans mellan alla dom av
djupa och ytliga skikt, och kanske förbehållna
det sammantagna för ett alltings signalement
av beteckning för ett särskilt ställningstagande
endera hur dom ibland kring det som av 
tilldragelse av ren nyfikenhet. Hur ville
vidga på som till ett närmande för en tankes
insyn . Zooma in under förtäckta skalet
när bygger på liknelse till där förhåller sig till i
livskraft av mening, att samma ände av där fick
utkämpa med när blir officiell av terapeutiskt
format. En doft ur en källåder när stiger ur vid 
till instinkt som en förlitan på en förkunnelses
allas möjlighet. Att det som ett repertoar gånger
vidgas ett membran så att ett samma enhetliga
grundton där eftertraktade hungern
och törsten och som också blad och blommor
kunde haft sina vittringar av samma skäl som vi
till att fick känna, längta och åldras etc mer
av tidpunkt att sitter med
nykläckta vingar till att fick torka en stund i solen

@ Hans-Olov Boström

Språkets tystnader i poesin

I poesin blir språket en tunn hinna mellan känslan och världen. Orden bär inte bara betydelser, utan också tystnader, pauser och det som aldrig sägs rakt ut. I ett enda ord kan ett helt inre landskap anas: minnen, förluster, förhoppningar som bara skymtar mellan raderna. Samtidigt begränsar språket oss, tvingar känslan in i former och grammatik. Men just i denna begränsning uppstår en märklig frihet: genom rytm, upprepning och oväntade bilder kan dikten öppna rum där våra känslor får andas, förändras och bli något mer än vi först förstod.

Poesins sista rad

Så låt våra ord bli en stilla bro över till dina egna, där varje viskning, minne och dröm får fortsätta skriva den dikt som bara du kan höra fullt ut.